Om det vackra

Jag drömde aldrig om att skriva en självbiografi. Orden har bara alltid funnits inom mig. När jag var sju år gammal började jag skriva dikter, och på något sätt kändes orden starkare när de klottrades ner i mitt lilla skrivhäfte. På högstadiet påminde min lärare mig ständigt:

”Prata högre, Lene! Vi hör inte vad du säger när du viskar sådär.”

Talade ord kom alltid med en ansträngning, medan skrivna ord rörde sig lätt som fjädrar över pappret. Under min uppväxt läste jag allt jag kom över, och drömde om att en dag hålla en bok i mina händer – en bok fylld av ord som kom från mig. Något som kanske skulle finnas kvar efter att jag var borta.

Redan tidigt bar jag på en märklig känsla av brådska. Som om jag inte skulle leva länge och därför måste skynda mig. Men jag kunde inte hitta min berättelse, min röst – eller min styrka. Min svaghet gjorde mig skamsen. Jag kallades lat. Jag försökte låtsas som om jag inte kände det ständiga trycket över bröstet. För varje år kändes pennan, och senare datorns tangenter, tyngre. Varje rörelse krävde en märkligt stor ansträngning.

Sakta tvingades jag släppa sådant jag tidigare klarat av: att dansa, sjunga, ta bussen, ta mig till platser där det fanns trappor. Jag började förstå att jag höll på att dö, men inga läkare trodde mig. Till slut stod jag och stekte pannkakor åt mina små döttrar, andfådd, med stekpannan lyft i båda händerna med all kraft jag kunde uppbåda. Kanske, tänkte jag, är det här ändå normalt.

Det var det inte.

Idag bär min kropp ärr på nära en meter sammanlagt, och på insidan bär jag ett ärrat hjärta. Under lång tid hade jag svårt att försonas med mitt öde. Jag var tacksam över att leva, men samtidigt upplevde jag åren av sjukdom som stulna. Jag kände mig bestulen. Det tog år efter hjärtoperationerna innan jag återfick min styrka – och innan jag hittade vem jag var efter att tyngden över bröstet lättat.

En dag kom en bild till mig. Ett fotografi från min barndom, som bara fanns kvar i mitt minne, men lika tydligt som om jag hållit det i handen. Jag blundade och mötte blicken hos den där lilla sexåriga flickan som var jag. Brydde mig inte om röst eller dramaturgi. Visste bara att jag hade funnit början på den berättelse jag behövde skriva.

Jag fann också flickan i berättelsen. Hon som älskade så mycket, som var förvirrad och rädd, och som byggde sitt liv kring en enda fråga: Kommer jag att dö ung? Att skriva ner hennes historia gjorde henne tydligare för mig. Och hon sa något till mig.

”Älska ditt öde”, sa hon.

Inte bara acceptera det – som i att inte skämmas, inte dölja det – utan älska det. Och allteftersom jag fortsatte att sätta ord på papper blev flickan jag.

Jag drömde aldrig om att skriva en självbiografi. Men Om det vackra är min berättelse, och jag behöver älska den. Älska ärren och viskningarna och skratten och smärtan och skammen och tystnaden och orden i alla sina former. För darrande, tysta, ropade, enkla, förvirrade, arga, fula – de är alla vackra.

Med kärlek,

Lene

(Jag skrev texten ursprungligen på engelska som en artikel för She Writes under titeln Amor Fati. Ovanstående blogginlägg är översatt och bearbetat av mig.)

Om det vackra utkommer den 27 April som ljudbok, inläst av Callin Öhrvall Delmar, och den fysiska boken släpps den 28 April, på Lava förlag.